Min och "Lasses" historia börjar när jag jobbade hos Richard L Jansson. Lasse gick då i en utav lösdriftshagarna och väntade på att bli upphämtad utav antingen slaktbilen eller sin ägares barnbarn. Men när ingenting hände & jagsamtidigt behövde en häst att ta min körlicens med så tog vi in honom i stallet och började träna upp honom igen. Han hade då gjort ett 30-tal starter utan något direkt resultat och sprungit in ca 30 000:-

När konditionen var tillbaka började jag med mina provstarter. Eftersom jag redan hade min montélicens så behövde jag nu bara göra 5 stycken provlopp med sulky. Vi tog det lugnt från start och 700 kvar fick vi öka tempot & det var en glad och mycket pigg Lasse som drog iväg då. Det blev dött lopp om segern mellan min & Jonas Biderman. ;) Vi fortsatte köra provlopp på torsdagskvällarna och resten av provloppen "vann" han. Så det blev en allt mer kaxig och självsäker häst jag körde.

När mina provstarter var klara så fickjag testa honom i ett montélopp. Han var vid det här laget rejält självgod och kaxig. Vi kom iväg bra och låg andra utvändigt tills det var ca 700 m kvar, då drog Lasse järnet (för då hade vi ju börjat öka på provloppen). Vi fick en häst utvändigt som utmanade 5-600 kvar, men Lasse höll emot och kunde vinna loppen ganska enkelt.

Det blev inga fler segrar för oss, men han var ofta med fär framme & han tjänade pengar i nästan varje montéstart. Vi försökte några gånger med sulky, men han ville inte springa sulkylopp, han blev bara stressad och galopperade.

I mars 2008 slutade jag jobba hos Richard & Lasses ägare skulle flytta alla sina hästar. Men Lasse blev kvar, han kunde inte flytta honom. Så han fick då vänta på slaktbilen igen, han var nu dessutom ganska sliten och hade ont i ett bakben. Jag var jätteledsen och fick dagen innan slaktbilen borsta honom ochgöra honom extra fin. Jag grät hela tiden och bortsde hela honom, vräkte i pälsglans i man & svans, friserade öronen, nacken och hovarna, så att han skulle vara riktigt fin när han åkte. Men av någon anledning åkte han aldrig till slakten, för lite senare ringde ägaren till mina föräldrar och frågade om jag kanske skulle vilja ta honom till min egen & självklart ville jag det!

Så i slutet på mars åkte vi iväg och hämtade hem honom och han fick börja sitt nya liv som amatörhäst! Det var något som verkligen passade herren. Han tyckte inte om att stå i stora stall eller när det var många olika människor som pysslade med honom. Nu fick han flytta till mitt stall där det bara var han & en ponny och dessutom var det bara jag och mina mamma som skötte hästarna då. Första tiden fick han bara vila och ta det lugnt. Så småningom började vi träna igen och sedan starta lite. Vi red även en hel del dressyr, där han blev riktigt duktig. Jag försökte även hoppa med honom, men eftersom han var så rädd för allt trodde han att hindren skulle få liv och äta upp honom.

I juni 2010 gjorde vi vårt sista lopp tillsammans, han hade då varit dålig i benet en längre tid men efter lite vila var vi igång igen. Han kvalade i april (vilan hade varit lång) och gick riktigt bra. Sista loppet nu i alla fall så var han snabb iväg och vi fick ledningen. Vi kunde lägga oss i ett jämnt 19-tempo, något som passade honom då han var mer stark än speedig. Han ledde hela loppet, men precis innan mål (10 m) blir vi passerade och han får stryk med en knapp längd. På den längden lyckades två hästar till att klämma in sig.

Efter det loppet blev han dålig igen. Jag valde då att ställa av honom på betet, så han fick vila, äta & bli tjock resten av sommaren. När han i augusti fortfarande inte var bra så var jag tvungen att ta det extremt jobbiga beslutet att ta bort honom.

Så den 21 september 2010 fick Last Hood åka till de evigt gröna ängarna. Han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och jag kommer alltid att sakna honom. Min lilla rädda hare...