Efter senaste inlägget så har underlaget varit mycket bättre. Det har kommit mycket mer snö och vi har kunnat köra hyfsade jobb med hästarna. 

 

Torsdagen efter så körde jag henne i ett rejält jobb, det var rejält med snö och jag körde i ganska tufft tempo hela vägen bort förbi järnvägen, vände och körde till jaktstugan för att sen vända igen och köra hemåt. 76 i puls visade på att det blev ett ganska tufft jobb.

 

Idag var det då dags för operation självmord. Jag skulle rida Lillan för första gången på väldigt länge. Sist jag red henne så stod hon bara på bakbenen så jag fick hoppa av och köra istället. Nu började jag med att longera henne ordentligt, sen gick mamma med första biten och jag låg i rygg på Pelle & pappa (som skulle få testa köra stor häst för första gången) som körde Lilo. 

 

Hon skötte sig finfint tills mamma släppte, då reste hon sig och hoppade framåt tills vi höll på att smälla in i Lilos vagn. Samla oss, nytt försök. Nu reste hon sig inte men fortsätter hoppa framåt med huvudet ihop krullat, så jag kände att nu ger jag upp. Men precis när jag ropat det till Pelle, så börjar hon sköta sig. 

 

Så vi fortsätter och håller ett hyfsat högt tempo större delen av rundan. Så länge Lillan fick gå precis i rygg på Lilo så gick det bra, men om Lilo sprang för fort (mot slutet bär Lillan inte orkade hålla ihop travet), om Lillan halkade eller någon annan knasig anledning så skulle hon bocka eller slå... 

 

Kul det blev med min "montéhäst". Däremot funderar jag på om det kan vara sadeln som bråkar. Den sitter inte särskilt bra på henne längre, den har blivit alldeles för smal. Så jag gör väl ett nytt försök nästa söndag, men då med en annan sadel.